Jag andas
och i varje andetag ligger en längtan
Jag lever
en dag i taget, det finns inga garantier

Min hud är som ett öppet sår och varje beröring är en början till att läka
för att bli till nya och djupare sår

Jag vågar
närhet och trevande försök
Jag ser
konturerna på mitt eget liv

Tystnaden har varit bra även då den skapat funderingar
Lämnade du mig ifred för min skull?
Eller är det rent egoistiskt?
Historien säger det senare, varför skulle du helt plötsligt tänka på mig?
Är jag skonad? sparad ifrån vad du kunnat utsätta mig för?
Åter igen så var det ditt val!
Det enda val jag haft är att älska dig eller inte.
Inte ens det känns som om det var mitt val.